Och varför lägger jag in en bild på en morotskaka kan man ju fråga sig. Min stil? Nej. Men det är sånt här man sysselsätter sig med då man har familj. Man bakar, äter middag varje dag, handlar på barnens hus och håller ordning hemma. Man sitter inte framför datorn.
Tydligen.

Okej, jag har börjat se komiken i fåtöljmassakern.


 Eller tragikomiken åtminstone.

(emohunden utan öron)

Sitter i godan ro och sörplar morgonkaffe samtidigt som jag ögnar igenom dagens tidning. Plötsligt kommer grisen skuttandes runt hörnet, JÄTTEGLAD! Om emohunden är jätteglad bara sådär då hon är ute och underhåller sig själv är det något lurt på gång. Och mycket riktigt, då hon vänder sig om för att skutta tillbaka uppmärksammar jag att hela hennes högra sida är täckt av något som ser ut som...jord? Sand? Smuts!
Jaja hon har väl varit och rullat sig i potatislandet, tänker jag och återgår till mitt kaffe. Orkar hursomhelst INTE släpa in någon hund i duschen. Bäst att ignorera. 

En halvtimma senare då jag promenerar runt hörnet med gräsklipparen ser jag vad hundkräket varit så upptagen med hela morgonen. På baksidan av altanen ligger det två STORA sandhögar och in under altanen går numera två tunnlar. Hon har väl hittat nån stackars igelkottfamilj där under att terrorisera. Smart som fan var jag också då jag skickade in henne innan jag började klippa gräsmattan. Skitig hund + vit soffa = suck.

Idag har jag inte sett kungligheter på teve. Alla andra verkar ha suttit bänkade framför teveapparaterna och hänförts av överdådiga och överflödigt dyra klänningar eller nåt annat fånigt. Spontant känner jag bara att det är ett onödigt spektakel. Dyrt också. Folk gnäller över att skattepengarna går till bidragssnyltande ungdomar men kungahuset DET ska minsann finnas kvar. Höjden av snylteri (eller nej just ja, det är ju så VIKTIGT att sverige blir representerat...året är 2010 och jag är övertygad om att det finns billigare sätt att göra reklam för sverige än att ge kungen och hans familj ett överdimensionerat socialbidrag). Royalister, hycklare...same shit.
Det finns säkert hållbara skäl till att man inte avvecklar monarkin jag orkar bara inte fördjupa mig vidare i ämnet.

För övrigt är livet lite som en cirkus just nu och listan med folk som borde krypa tillbaka till hålorna dom kom ifrån har drastiskt blivit längre.

Djup suck.

Det ösregnar. Man kan inte klippa gräs då det regnar. Så synd...verkligen...på riktigt.

Nu ska jag knapra i mig minst ett rör pringles och tillbringa resten av kvällen med kulmage, filmkanaler och random bloggsurfande.

Jag låg i det mörklagda sovrummet och var precis på väg att svepas in i en dröm då jag hörde ett dovt muller med efterföljande vibration som gav möblerna eget liv. Fönsterrutorna skallrade, golvet knakade och jag tänkte nu är det kört, nu kommer huset att sprängas. Endast iklädd trosor sprang jag i panik nerför trappen för att försöka hitta källan till dånet. Var tvättmaskinen igång? Torktumlaren? Katten satt storögd och yrvaken i soffan och helt plötsligt var det knäpptyst igen.
Jag började seriöst ifrågasätta min hjärna, tänkte att nu blir det hispan för mig och mina hjärnspöken...eller akuten, jag kanske har fått en hjärntumör som fått mig att börja hallucinera.
Stor lättnad idag då jag fick veta att det inte alls var några hjärnspöken utan en helt vanlig jordbävning. Fast helt vanligt är det ju inte med jordbävningar häromkring. Tiderna förändras sannerligen.
Soon we will all be dead.

Seg dag.
Seg hjärna.

Tidigare idag var det som att allt flöt samman. Jag satt och stirrade på dataskärmen i 2 timmar men tankarna var på annat håll och bokstäverna flöt samman till en myllrande bokstavsgröt a'la myrornas krig. Två timmar kändes snarare som två minuter. Två minuter i ingenmansland. Någon satt och trummade med fingrarna på skrivbordet i rummet bredvid. I samma takt som klockans tickande fast tvärtom. "dudidum" tick "dudidum" tack 

 Så mycket för det pluggandet.

Ikväll har det iallafall gått bättre så kanske finns det hopp.
Kanske har jag inte gått och blivit akut efterbliven trots allt.

Dagarna går fort, snart halvtid och jag har blivit väldigt bra på att reda mig själv. Det är bra, man ska trivas med sig själv har jag hört.
 Inatt har jag, med lite receptbelagd hjälp, sovit hela natten utan att vakna en enda gång. Inga konstiga drömmar ens en gång. Det här är alltså första morgonen på länge som jag inte sitter påsögd i soffan 08.40 och känner mig som ett överkört djur. Som ny alltså.

Såå...vad händer för skit i dag då?

Panikstädning av huset stod på schemat och det är vad jag sysselsatt mig med ikväll. Imorgon någon gång mellan 08 och 12 kommer jag att få besök av en främling som ska införa parabolen i mitt hem. Det betyder att jag måste kliva upp någon gång runt 07 för att vara på den säkra sidan. Runt 07 en dag då jag inte börjar jobba förrän på eftermiddagen. En morgon som jag hade kunnat, och normalt brukar, tillbringa i dvala bakom mörkläggningsgardinen.
Panikstädning bör ej förväxlas med riktig städning. Man jagar helt enkelt in dammråttorna i det hörn där det är minst risk att dom upptäcks, viftar bort det synliga dammet från allt som råkar vara dammvänligt svart och kastar ner ett lass kläder i källartrappen.
Självklart tappade jag fokus på den där städningen i samma sekund som jag kikade in i garderoben. Jag var bara tvungen att börja sortera. Hänga klänningar efter färg, stapla alla linnen och t-shirts i perfekta små högar och para ihop alla strumpor som legat löst i lådan. Så av tre timmar kanske själva städandet hade kunnat utföras på en halvtimme. Sen att den där teknikern inte kommer att bry sig ett skit om hur det ser ut i garderoben eftersom han ska ge fan i min garderob men däremot kommer att få en allergichock då han dyker ner bakom tevebänken (där jag liksom bara "glömt" att dammsuga) är en petitess. Jag planerar att gömma mig någon annanstans i huset och vara jätteupptagen med något jätteviktigt (som t.ex lusläsa blocket, sortera mina spotifylistor och spela betapet).

God. Natt.

Jag kom hem från jobbet idag, satte mig på trappan med en kopp kaffe och iakttog M då han penslade färg på broräckena. Jag gjorde ett tappert försök med penseln jag med innan jag stapplade upp och däckade tvärs över sängen. Inte riktigt pigg nej. Ganska värdelös ja. Kan bero på att jag slumrat i tiominutersintervaller hela natten för att vakna emellanåt antingen av konstiga stressiga mardrömmar eller helt övertygad om att jag lyckats försova mig. 07.00 satt jag i soffan och stirrade. 09.00 ville jag sova. 09.45 var jag på jobbet och gjorde mitt bästa för att maskera påsarna under ögonen.

Halsen var åt helvete imorse. Nu är det bättre. Sömn är helt fantastiskt. Jag fick dessutom så pass mycket energi att jag rakade benen. Det var fan inte igår. She's a lady!

Det var ingen känsla av ”home sweet home” som infann sig i söndags då jag flygplanstrött klev in genom dörren. Då vi förra året anlände hem efter 17 dagar i thailand var jag avsevärt mer entusiastisk. Ytterligare ett bevis på att jag hellre spenderar en evighet i stressigt stadsmyller än lite drygt två veckor med konstanta svettningar, frissigt hår och solsveda.

Därmed inte sagt att jag tackar nej till en utlandssemester once in a while. Man behöver ju inte bosätta sig där.

Jag hann bara ta ett steg innanför dörren då oset från kattlådan fyllde och förlamade mina näsborrar. Men katten var glad iallafall och jag var glad att se katten. Jag hade däremot inte haft något emot att byta ut våra 112 + 69 kvm villa mot 29 kvadrat lägenhetskyffe i storstad. Inte alls.

Det är bara sån jag är.

Och vad gjorde vi då i hufvudstaden som var så fantastiskt? Andra brukar passa på att shoppa kläder. Jag köpte skivor. Såklart. Och njöt av livet med ett glas rosé i solen på någon uteservering i gamla stan. Vi promenerade på söder, besökte saluhallar, tog någon öl på hotellets takterass medan finlandsfärjorna sakta gled ut genom skärgården. Vi somnade tätt intill varandra på nätterna vaggade till sömns av stadens brus. Och jag tänkte hela tiden att här vill jag leva, här vill jag dö. Det är konstigt hur man kan känna sig så hemma på en plats som aldrig varit ens egen.

I min naiva lilla jordnöt till hjärna hade jag någon sorts vision om att jag skulle hinna figure out vad jag vill göra med resten av mitt liv. På nio dagar skulle jag lyckas med vad jag inte lyckats med under dom senaste tjugoåtta åren. Man behöver inte ha någon IQ alls för att fatta att det gick åt helvete. Om möjligt så är jag mer förvirrad nu än jag var innan. Och dubbelt så stressad. Minst.

Istället för att tänka framåt så ligger bitterheten angående det förflutna och svider som ett kroniskt skavsår. Istället för att sätta upp mål för framtiden så sitter jag mest och grubblar på var det gick fel. Och varför. Jag förkastade aldrig mina drömmar men jag försatte dom i vänteläge och det börjar bli dags att plocka fram dom innan det sista tåget lämnat stationen.

Är inne på fjärde kaffekoppen i ett försök att döva halsontet som smugit sig på under eftermiddagen. Inatt ska sovrumsfönstret vara stängt. Punkt slut.

Två dagar kvar på semestern.Jag kommer att sakna stockholm, här är det svårt att ha tråkigt. Jag föredrar faktiskt att åka hit framför att åka på nån fånig charter med övergödda tyskar. Kan bero på att jag inte är någon vidare soldyrkare. Stockholm är underbart!