först är man nästan död sen blir man sådär löjligt nostalgisk
Jag cyklade hem från jobbet i regnet. Hade egentligen ingen lust att fara hem överhuvudtaget. Hem till vadå? Ett tomt hus. Hade hellre stått kvar i piondoften och bundit hundra buketter på raken för att trycka undan den där envisa patetiska känslan av ensamhet och värdelöshet.
I hallen blev jag välkomnad av två hårbollar. Djuren förstår inte bättre, dom blir glada för det lilla. Mami kommer hem, matskålarna fylls. Enkelheten när den är som bäst. Men dom värmer min själ då den behöver värmas. Mina skatter.
Efter den sedvanliga utfodringen placerade jag två kuddar bakom ryggen och blev akut lam från midjan och ner. Dom senaste två timmarna har jag inte rört mig i onödan. Fingertopparna klapprar runt bland tangenterna. Grisen snarkar och smackar nöjt i sömnen. Tevereklamen skriker ut patetiska budskap och jag kommer på mig själv med att sakna dom där gamla dängorna som till exempel reklamen för f-musli. "Fina fräcka flickor får f-musli till frukost..." om det är nån mer än jag som minns.
Annars finns den här.
Man blir glad.