Det var ingen känsla av ”home sweet home” som infann sig i söndags då jag flygplanstrött klev in genom dörren. Då vi förra året anlände hem efter 17 dagar i thailand var jag avsevärt mer entusiastisk. Ytterligare ett bevis på att jag hellre spenderar en evighet i stressigt stadsmyller än lite drygt två veckor med konstanta svettningar, frissigt hår och solsveda.

Därmed inte sagt att jag tackar nej till en utlandssemester once in a while. Man behöver ju inte bosätta sig där.

Jag hann bara ta ett steg innanför dörren då oset från kattlådan fyllde och förlamade mina näsborrar. Men katten var glad iallafall och jag var glad att se katten. Jag hade däremot inte haft något emot att byta ut våra 112 + 69 kvm villa mot 29 kvadrat lägenhetskyffe i storstad. Inte alls.

Det är bara sån jag är.

Och vad gjorde vi då i hufvudstaden som var så fantastiskt? Andra brukar passa på att shoppa kläder. Jag köpte skivor. Såklart. Och njöt av livet med ett glas rosé i solen på någon uteservering i gamla stan. Vi promenerade på söder, besökte saluhallar, tog någon öl på hotellets takterass medan finlandsfärjorna sakta gled ut genom skärgården. Vi somnade tätt intill varandra på nätterna vaggade till sömns av stadens brus. Och jag tänkte hela tiden att här vill jag leva, här vill jag dö. Det är konstigt hur man kan känna sig så hemma på en plats som aldrig varit ens egen.

I min naiva lilla jordnöt till hjärna hade jag någon sorts vision om att jag skulle hinna figure out vad jag vill göra med resten av mitt liv. På nio dagar skulle jag lyckas med vad jag inte lyckats med under dom senaste tjugoåtta åren. Man behöver inte ha någon IQ alls för att fatta att det gick åt helvete. Om möjligt så är jag mer förvirrad nu än jag var innan. Och dubbelt så stressad. Minst.

Istället för att tänka framåt så ligger bitterheten angående det förflutna och svider som ett kroniskt skavsår. Istället för att sätta upp mål för framtiden så sitter jag mest och grubblar på var det gick fel. Och varför. Jag förkastade aldrig mina drömmar men jag försatte dom i vänteläge och det börjar bli dags att plocka fram dom innan det sista tåget lämnat stationen.

Är inne på fjärde kaffekoppen i ett försök att döva halsontet som smugit sig på under eftermiddagen. Inatt ska sovrumsfönstret vara stängt. Punkt slut.