Snöflingor stora som lovikkavantar utanför fönstret. Vad hände med våren?
Jag och katt sitter i soffan och nyvakenstirrar på teven. Idag är det segt. Såååå seeeeeeeegt.

Så blev det söndag kväll igen. Jag har en känsla av att jag fastnat medan tiden rusar förbi. Jag får lite och inget gjort men kroppen säger ändå ifrån. Trötthetskänslan har en tendens att överskugga allt annat och jag har inte längre ork att fokusera. Jag brukar bita ihop och tänka att det funkar så länge det funkar men jag är väl medveten om att det inte kommer att hålla i längden. Jag måste börja leva som jag lär. Fler ord om det vore onödigt.

Huvudvärken har pulserat i vänster hjärnhalva under den senare delen av dagen. Jag kommer på mig själv med att pressa och gnida kindtänderna mot varandra med jämna mellanrum. Slappna av är inte min starka sida och uppenbarligen är jag en självplågare. Huden spänner över tinningarna och bekymmersrynkan mellan ögonen framträder mer än vanligt. Är det något som får mig att åldras i förtid så är det denna ständigt återkommande huvudvärk.

När det är som värst brukar jag inbilla mig att jag har en hjärntumör som ligger och växer till sig. Läste någonstans att upp till tvåtusen personer drabbas varje år. Risken är alltså rätt liten men ändå av betydande storlek. Men om det nu vore så illa, vill man då verkligen veta? Vill man verkligen behandlas till varje pris? Ofta är ju själva behandlingen mer smärtsam än själva döden. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle besitta en sådan överlevnadsinstinkt att jag skulle klara av att vara stark och kämpa om jag drabbades av en dödlig sjukdom. Av samma anledning tackar jag nej till att anlagstestas för bröstcancer trots att jag möjligtvis kan ha en ärftlig gen. Jag föredrar att inte veta för jag vet inte hur jag skulle hantera eventuellt dåliga nyheter. Jag skulle nog störta handlöst ner i ett kompakt mörker och aldrig ta mig upp igen. Och jag skulle bli bitter. Sjukt jävla bitter.

Bitterhet är inte klädsamt på någon.

”I wonder why I dont go to bed and go asleep. But then it would be tomorrow, so I decide that no matter how tired, no matter how incoherent I am, I can skip one hour more of sleep and live.” (Sylvia Plath)

Ibland önskar man bara att huvudet skulle sprängas en gång för alla. Just do it and get it over with, peace out. Igår kväll önskade jag detta mer än någonsin. Jag kunde inte se på teve på grund av att ljuset var för outhärdligt. Jag kunde inte ligga bekvämt eftersom det kändes som att någon kört in en gigantisk späcknål i nacken och vridit om. Så jag låg där självömklig och bitter i soffan med katten på magen och grubblade på livet.
Imorse vaknade jag med en något mindre dos huvudvärk men med en något stelare nacke. Städa hela huset står på att-göra-listan. Det känns väl sådär måste jag säga. Och såhär i pälsbytartider önskar jag att mina små griskultingar skulle transformeras till nakendjur. Alternativt att dom började städa upp efter sig själva. Det är en fin tanke.

 Igår (lördag!) kväll tänkte jag städa. Det började bra med att jag bytte om till hulken och kånkade upp dammsugaren. Tre timmar senare hade jag inte dammsugit men däremot rivit en hel massa tapet. Varför fokusera på ett projekt då man kan göra något helt annat!?

Ja, varför...

Pms-symptomen smög sig på under eftermiddagen och gröpte ur mitt sista lager av serotonin. Inatt sov jag lite och ingenting, såvida man inte räknar dom minutrar eller halvtimmar jag spenderade i kallsvettiga mardrömmar. Gav upp och satt nyduschad och påsögd framför teven innan 07.30 trots att jag tagit ledigt.
Det är inte livskvalitet. Nej.
Och den här tiden i månaden kommer dom existensiella frågorna som ett brev på posten. Har jag hamnat rätt? Om inte det och det hade hänt hade jag då varit på en annan plats nu? Hur stor är rymden? Vad händer med själen då man dör? Är livet bara en illusion? Existerar jag egentligen eller är jag bara en produkt av någon annans fantasi?

Sicko.

Just därför ska jag säga godnatt nu och hoppas på sol i sinne imorgon.

Sitter och kollar på nyheterna. Vulkanutbrott på Island är det senaste i raden med konstigheter levererade av moder jord. Jordens undergång känns inte speciellt avlägsen så det är nog bäst att leva lite extra medan man kan. Sätta guldkant på tillvaron så att säga. En fantastisk anledning att boka en utlandsresa...ehh...hehe...ja just det. Vem behöver sparkonto då det finns palmer, värme och paraplydrinkar? Take a walk on the wild side. Carpe diem.
En liten weekend i hufvudstaden kanske? Köpenhamn? Åhh 
En kall öl på en uteservering i köpenhamn, det är inget som är fel med det.

Inget alls.


 

Det går väldigt fort att vända på dygnet.

Det tar väldigt lång tid att vända tillbaka det igen.

Har nått ett stadium av ilska och frustration som får mig att vilja klösa ut ögonen samtidigt som jag slår en köttyxa genom hjärnbalken. Fan. Fan. Fan. Jag behöver k.o.m.m.u.n.i.c.e.r.a. Msn håller inte med. Msn suger stor jävla hästballe.

Åhhhhhhh

However.

Tryckte motvilligt tillbaka impulsen att häva en flaska vodka och sen somna som ett bittert nedspytt fyllo på trasmattan i köket. För det första hade morgondagen blivit en anledning att hänga ett rep i taket, göra en snara, klättra upp på en stol, stoppa huvudet genom snaran och slutligen sparka undan stolen. För det andra så har jag ingen vodka.

Jag ser på teve istället. Jag känner ett stort behov av att bara sitta och...sitta. Lite lagom hjärndöda aktiviteter är nog hälsosamma. Ibland.

Äntligen soffläge! 

Soffan är en underskattad möbel. 

Då jag kom hem ikväll upptäckte jag att min rosmarin har börjat växa. Ett pyttelitet blad kikar fram ur jorden och jag känner mig lika stolt som en nybliven mor. JAG har lyckats driva upp en egen planta. JAG!!!

Det är stort.

Ögnar igenom vk och ser rubriken "Hittade spädbarn i skoterspår". Nog för att man brukar kunna hitta dom underligaste saker i skogen, men ett spädbarn!? Fantastico, tänker jag samtidigt som jag läser vidare. Hoppas på en smaskig historia.
 Men allt hade såklart en naturlig förklaring och jag läser vidare djupt besviken.

"Skoteråkarna tog med sig barnet och fick snart syn på två män på skidor som drog varsin pulka efter sig. I den ena pulkan fanns två barn, den andra var tom.

-Vi åkte fram och frågade om det var deras barn. Det ene mannen sade att det var hans och sade sedan bara: "Jo, jag tyckte det blev lite tyst här bak", säger Christian Karlsson."

Det berömda norrländska lugnet i sitt esse.


Jag kan inte hjälpa att irritera mig på mupparna som ringde vk. Var finns nyhetsvärdet? Jag hoppas verkligen pappan sitter hemma och garvar. Jag hoppas dom klipper ut artikeln och ramar in den. Jag hoppas det, på riktigt.

Hade ungen blivit överkörd hade det varit en annan sak, då hade det varit tragiskt. Men nu var det ingen som blev överkörd och ungen är tillbaka i pulkan. Nemas problemas alltså.

Orka.

I eftermiddag får jag äntligen se alice i underlandet. I 3D (viktigt att påpeka). Jag älskar Tim Burton som levererar alla dessa fantastiska filmer och jag älskar Johnny Depp för att han alltid är med.
Men jag har höga förväntningar och det oroar mig. Kommer den att vara lika spektakulärt magisk som jag föreställer mig? Jag är nöjd om den bara är spektakulär. Surrealistiskt spektakulär.


I'll keep in touch.

Igår kväll hade jag en näradödenupplevelse deluxe. Så pass att jag kunde känna vindpusten av mitt liv som passerade i revy. Det är underligt vad man hinner tänka mycket på väldigt kort tid då man anar att man närmar sig slutet.
Fascinerande om inte annat. "Jag kan ju fan inte dö nu. Isåfall måste jag åtminstone hinna skriva ett avskedsbrev. Men vad fan, jag kan ju inte skriva ett avskedsbrev...då kommer ju alla att tro att jag planerade det här. Självmördaren. Är det för mycket begärt att åtminstone inte vara ensam då man dör? Undrar hur länge det tar innan nån hittar mig. Det kanske tar flera daaaar. Åhh herregud, stackars djur. Vem ska ta hand om dom?"
Sådär låg jag och spekulerade samtidigt som jag trodde bröstkorgen skulle knäckas i två halvor. På några minuter var det över men dom hamnar nog på topp 5 över dom längsta minuterna i mitt liv.

Uppenbarligen så är jag fortfarande vid liv. Kroppen är ett mysterium.

Jag skadegladde mig igenom lyxfällan igår. Fnissade hehehe inombords då tusenlapparna hamnade på tavlan och hela svenska folket fick ta del av överkonsumtionens skam. Jag behöver inte ens ha ljud. Det räcker gott att bara observera och analysera ansiktsuttrycken. Våndan. Paniken. Skammen.
Ändå kan jag inte hjälpa avundsjukan som bubblar upp inombords. Tänk vad mycket jag hade kunnat göra om jag bara sket totalt i att betala räkningarna. Det kanske är så man ska göra, slänga räkningarna i soptunnan under ett år och sen låta lyxfällan komma och styra upp. Det året hade jag kunnat haft jävligt roligt. Jag hade fan kunnat segla runt jorden. Två varv.

När det gäller skulder är jag perfektionist. Under en kort period i mitt liv fick jag in exakt så mycket pengar som behövdes till räkningarna. Hade jag tur fanns det en femhundring kvar till mat och tamponger. Oftast inte.
Inte ens då, mitt i misären, kunde jag drista mig till att bara lämna kuverten oöppnade i väntan på bättre tider. Man skulle kunna beskriva mig som en räkningsbetalar-junkie. Fan också, jag levde på en torftig summa som låg långt under vårt svenska existensminimum och inte ens DÅ kunde jag veva med långfingret åt systemet. Jag är en skam för min generation. Vi åttiotalister ska tillbringa våra dagar i horisontalläge med pekfingret instucket i naveln och vänta på att bli serverade. Man brukar kalla oss "den lata generationen" för er som inte vet.

Jag bryr mig inte så mycket om pengar, skulle dock inte tacka nej till att vara rik. Ingen skulle trivas bättre än jag om kontot var en outtömlig källa på cash. Jag lever ju lyckligast om jag lever på mina egna villkor.
Vad saker och ting kostar rör mig inte i ryggen. Jag vet vad jag har råd med men letar inte extrapriser. Man får vad man betalar för, så enkelt är det. Det billigaste kan omöjligt vara bäst och är något för billigt för att vara sant så är det något som är galet. Basic knowledge. 
Men det där med att jag inte bryr mig så mycket om pengar är bara en halv sanning. Det är jävligt svårt att inte bry sig om man har konstant brist. Jag vet. Jag omformulerar mig därför och poängterar att jag NUMERA inte bryr mig så mycket om pengar. Jag har så jag klarar mig och så länge inte min egen överkonsumtion går till rejäl överdrift så kommer jag aldrig att behöva svälta eller gå runt i gamla menstrosor a'la 1997.  Det är ungefär dom krav jag har på livet. Pengar är trots allt roligast då man får spendera dom.
Jag tycker däremot synd om alla bittra loosers som konstant står med näsan i 10-kronorslådan på konsum och lägger varenda överbliven krona på hög i väntan på att få flasha med ett välfyllt bankkonto vid en ålder av 73. Vad menar dom med det? Det känns bara så jävla...onödigt.