Pms-symptomen smög sig på under eftermiddagen och gröpte ur mitt sista lager av serotonin. Inatt sov jag lite och ingenting, såvida man inte räknar dom minutrar eller halvtimmar jag spenderade i kallsvettiga mardrömmar. Gav upp och satt nyduschad och påsögd framför teven innan 07.30 trots att jag tagit ledigt.
Det är inte livskvalitet. Nej.
Och den här tiden i månaden kommer dom existensiella frågorna som ett brev på posten. Har jag hamnat rätt? Om inte det och det hade hänt hade jag då varit på en annan plats nu? Hur stor är rymden? Vad händer med själen då man dör? Är livet bara en illusion? Existerar jag egentligen eller är jag bara en produkt av någon annans fantasi?

Sicko.

Just därför ska jag säga godnatt nu och hoppas på sol i sinne imorgon.