Jag skadegladde mig igenom lyxfällan igår. Fnissade hehehe inombords då tusenlapparna hamnade på tavlan och hela svenska folket fick ta del av överkonsumtionens skam. Jag behöver inte ens ha ljud. Det räcker gott att bara observera och analysera ansiktsuttrycken. Våndan. Paniken. Skammen.
Ändå kan jag inte hjälpa avundsjukan som bubblar upp inombords. Tänk vad mycket jag hade kunnat göra om jag bara sket totalt i att betala räkningarna. Det kanske är så man ska göra, slänga räkningarna i soptunnan under ett år och sen låta lyxfällan komma och styra upp. Det året hade jag kunnat haft jävligt roligt. Jag hade fan kunnat segla runt jorden. Två varv.

När det gäller skulder är jag perfektionist. Under en kort period i mitt liv fick jag in exakt så mycket pengar som behövdes till räkningarna. Hade jag tur fanns det en femhundring kvar till mat och tamponger. Oftast inte.
Inte ens då, mitt i misären, kunde jag drista mig till att bara lämna kuverten oöppnade i väntan på bättre tider. Man skulle kunna beskriva mig som en räkningsbetalar-junkie. Fan också, jag levde på en torftig summa som låg långt under vårt svenska existensminimum och inte ens DÅ kunde jag veva med långfingret åt systemet. Jag är en skam för min generation. Vi åttiotalister ska tillbringa våra dagar i horisontalläge med pekfingret instucket i naveln och vänta på att bli serverade. Man brukar kalla oss "den lata generationen" för er som inte vet.

Jag bryr mig inte så mycket om pengar, skulle dock inte tacka nej till att vara rik. Ingen skulle trivas bättre än jag om kontot var en outtömlig källa på cash. Jag lever ju lyckligast om jag lever på mina egna villkor.
Vad saker och ting kostar rör mig inte i ryggen. Jag vet vad jag har råd med men letar inte extrapriser. Man får vad man betalar för, så enkelt är det. Det billigaste kan omöjligt vara bäst och är något för billigt för att vara sant så är det något som är galet. Basic knowledge. 
Men det där med att jag inte bryr mig så mycket om pengar är bara en halv sanning. Det är jävligt svårt att inte bry sig om man har konstant brist. Jag vet. Jag omformulerar mig därför och poängterar att jag NUMERA inte bryr mig så mycket om pengar. Jag har så jag klarar mig och så länge inte min egen överkonsumtion går till rejäl överdrift så kommer jag aldrig att behöva svälta eller gå runt i gamla menstrosor a'la 1997.  Det är ungefär dom krav jag har på livet. Pengar är trots allt roligast då man får spendera dom.
Jag tycker däremot synd om alla bittra loosers som konstant står med näsan i 10-kronorslådan på konsum och lägger varenda överbliven krona på hög i väntan på att få flasha med ett välfyllt bankkonto vid en ålder av 73. Vad menar dom med det? Det känns bara så jävla...onödigt.