Försökte mig på att se teve. Av ren tristess såklart. Det var ungefär lika njutbart som att höra någon skrapa fingernaglarna mot svarta tavlan. Skittråkigt. Undrar förresten varför man kallade den för svarta tavlan då den egentligen var grön. Jag är ju inte dummare än att jag förstår att den var svart i originalutförande. Men ändå. Vad var det för fel med svart? Vissa förändringar är mindre logiska än andra.
I mellanstadiet hade jag en lärare som kallades för munken. Det var något fel på hans hand vill jag minnas så varje gång han skrev på tavlan så satt jag bara och stirrade helt fascinerad på hans missbildade hand. Och på tal om skrev så brukade han påminna oss att tvätta oss i skrevet efter gympan. Det kändes skumt. Någon munk var han bevisligen inte eftersom han fick till det med sin fru åtminstone en gång under mina tre år på den skolan. På skolavslutningen (i 6:an?) fick nämligen alla i klassen varsitt kuvert innehållande ett foto på hans dotter. Jag minns att jag tyckte det var onödigt. Undrar om det var någon stackare i klassen som behöll det där fotot. Någon som gav det en plats i sitt familjealbum "munkens unge -93", eller ramade in det och hängde upp det ovanför sängen. Knappast troligt. 
 Men nyblivna föräldrar blir sådär, det ska visas foton till höger och vänster. Inte ens på krogen är man fredad. Jag minns en kväll på Lottas, det satt ett gäng tjejer vid vårt bord och jag hann knappt hälsa innan mobiler och plånböcker plockades fram. "Det här är min dotter, visst är hon söööööööööt och "kolla min sooooon, kolla vad duktig han är som håller skeden själv". Suck. Svaret på frågan "har du barn?" brukar bli "nej, jag har en hund (typ samma sak)" och plötsligt får man blickar så fulla av medlidande att man hade kunnat tro att jag bar på en dödlig sjukdom. Det är inte normalt att vara över 25, leva i ett stadigt förhållande och INTE planera att skaffa barn. Jag hävdar att man inte bör lägga upp några långsiktiga planer för livet, det brukar ändå ha en tendens att skita sig.
Då jag var 18 hade jag planer, det skulle resas över hela världen, det skulle pluggas. Jag skulle helt enkelt ha levt en jävla massa innan jag fyllde 30. Nog har jag levt. På gott och ont. Men det där pluggandet blev det ju inte så mycket av, inte resandet heller fast resa finns det ju tid för hela livet. Jag tyckte för övrigt att man var lastgammal då man var 30. Det tycker jag inte längre.