Igår kväll hade jag en näradödenupplevelse deluxe. Så pass att jag kunde känna vindpusten av mitt liv som passerade i revy. Det är underligt vad man hinner tänka mycket på väldigt kort tid då man anar att man närmar sig slutet.
Fascinerande om inte annat. "Jag kan ju fan inte dö nu. Isåfall måste jag åtminstone hinna skriva ett avskedsbrev. Men vad fan, jag kan ju inte skriva ett avskedsbrev...då kommer ju alla att tro att jag planerade det här. Självmördaren. Är det för mycket begärt att åtminstone inte vara ensam då man dör? Undrar hur länge det tar innan nån hittar mig. Det kanske tar flera daaaar. Åhh herregud, stackars djur. Vem ska ta hand om dom?"
Sådär låg jag och spekulerade samtidigt som jag trodde bröstkorgen skulle knäckas i två halvor. På några minuter var det över men dom hamnar nog på topp 5 över dom längsta minuterna i mitt liv.

Uppenbarligen så är jag fortfarande vid liv. Kroppen är ett mysterium.