Så blev det söndag kväll igen. Jag har en känsla av att jag fastnat medan tiden rusar förbi. Jag får lite och inget gjort men kroppen säger ändå ifrån. Trötthetskänslan har en tendens att överskugga allt annat och jag har inte längre ork att fokusera. Jag brukar bita ihop och tänka att det funkar så länge det funkar men jag är väl medveten om att det inte kommer att hålla i längden. Jag måste börja leva som jag lär. Fler ord om det vore onödigt.

Huvudvärken har pulserat i vänster hjärnhalva under den senare delen av dagen. Jag kommer på mig själv med att pressa och gnida kindtänderna mot varandra med jämna mellanrum. Slappna av är inte min starka sida och uppenbarligen är jag en självplågare. Huden spänner över tinningarna och bekymmersrynkan mellan ögonen framträder mer än vanligt. Är det något som får mig att åldras i förtid så är det denna ständigt återkommande huvudvärk.

När det är som värst brukar jag inbilla mig att jag har en hjärntumör som ligger och växer till sig. Läste någonstans att upp till tvåtusen personer drabbas varje år. Risken är alltså rätt liten men ändå av betydande storlek. Men om det nu vore så illa, vill man då verkligen veta? Vill man verkligen behandlas till varje pris? Ofta är ju själva behandlingen mer smärtsam än själva döden. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle besitta en sådan överlevnadsinstinkt att jag skulle klara av att vara stark och kämpa om jag drabbades av en dödlig sjukdom. Av samma anledning tackar jag nej till att anlagstestas för bröstcancer trots att jag möjligtvis kan ha en ärftlig gen. Jag föredrar att inte veta för jag vet inte hur jag skulle hantera eventuellt dåliga nyheter. Jag skulle nog störta handlöst ner i ett kompakt mörker och aldrig ta mig upp igen. Och jag skulle bli bitter. Sjukt jävla bitter.

Bitterhet är inte klädsamt på någon.

”I wonder why I dont go to bed and go asleep. But then it would be tomorrow, so I decide that no matter how tired, no matter how incoherent I am, I can skip one hour more of sleep and live.” (Sylvia Plath)