Jag har börjat få linjer i pannan. Rynkor. Åldrande skrämmer mig . Hur åldras man egentligen med värdighet? Varje morgon står jag där och inspekterar varje centimeter av mitt ansikte. Ett lyft här, lite botox där. Och sen får jag ångest över min dåliga självkänsla. Ett svaghetstecken. Man ska tydligen intyga sig själv att man duger som man är. Jag duger, av hela mitt hjärta kan jag säga ärligt att jag tycker att jag duger. Det beror ju på vad man jämför med. Det hade kunnat vara värre. Men duger räcker inte, jag vill vara bäst. Å andra sidan äcklas jag av tanken på att livet ska handla om att sträva efter perfektion. Att försöka nå upp till någon sorts mainstream-bild av den perfekta människan då mainstream är ungefär det sista jag någonsin strävat efter att bli. Men dom där rynkorna, dom stör mig. Som fan!