Ikväll har det bara varit jag, katten och Bob Dylan. Har försökt hitta nåt att slösa pengar på, en klänning närmare bestämt. Min kropp är inte gjord för klänningar för tillfället men ett tält kanske skulle va nåt.
 Kan vara menshjärnan som talar också. Inte nog med att man ska känna sig fet, ofräsch och allmänt jävlig, man ska ha mens också. 

Skit i haiti, jag fick det värst.

Jag har suttit halva kvällen med frustrationsgråten i halsen och förbannat datorhelvetet. Snart brinner den väl upp, ingenting förvånar mig längre när det kommer till min egen otur. Man kan ju inte få allt men det är väl inte så jävla mycket begärt att få ha åtminstone EN fungerande pryl.

Denna får betecknas som en "dagens låt" och jag längtar inte efter att bege mig ut i stormen.

Jag har en såndär dag. Fingrarna vandrar planlöst över tangentbordet och ut kommer bara ett blaha som inte ens en blind hade velat läsa om det så vore hans enda villkor för att få synen tillbaka. Men efter typ 7 års skrivkramp så har jag blivit van. Även om det är förjävligt och förbannat irriterande att ha så jävla mycket att säga men ändå inte.
Ibland saknar jag alla gamla inlägg. Själsliga utvik helt utan integritet. Och det var så jävla skönt att bara få släppa ut allt det där meningslösa dravlet som ändå nånstans hade nån slags mening och skita fullkomligt i vem som skulle läsa. Det kunde ju liksom inte bli värre så det fanns ingen anledning att hålla igen. Underhållning på hög nivå mina vänner, ni som missade...ja ni missade nåt.


Den utlovade stormen är visst på ingång och efter att M informerat mig om att i Nordnorge tappar visst husen sina tak just i detta nu så kommer jag att ligga och stirra ängsligt mot den ihåliga takpappen i sovrummet och be en bön för att dödsorsaken åtminstone inte ska vara en tegelpanna genom skallbenet.
Fast imorgon bitti kommer jag med all säkerhet att tycka att det minsann vore mer humant att få en takpanna genom skallbenet än att måsta promenera till jobbet i snöstorm. That's how a fucked up mind works.

Ett annat exempel på att jag inte är riktigt på topp när det gäller tankeverksamhet är att jag igår glömde grisen ute då det var dags för sista kvällskisset. Jag brukar släppa ut henne och hon vet vad som gäller så hon kutar till sin kissochbajshörna bredvid garaget, uträttar dom behov hon vill uträtta och kutar sen tillbaka till dörren som jag brukar öppna lägligt då hon är ungefär 5 meter ifrån. Igår fick jag en akut närminnesförlust och den stackars jycken fick sitta och stirra på en stängd dörr typ en kvart.
M gav mig idag en vision om hur jag skulle vara som disträ förälder, visionen innefattade en unge i bilbarnstol kvarglömd på biltaket. Åhh hemska tanke, jag bör inte ens fundera på att föröka mig.

Jag var dum nog att gå till tandläkaren idag. Eller smart beroende på hur man ser det.
Medan jag pustade ut och gratulerade mig själv till att röntgenbilderna inte uppvisat ett enda hål så hittade såklart fanskapet en liten krater som behövde fyllas igen. Fram med stora sprutan alltså. Stora sprutan och lilla borren.

På fem minuter var det över men fem minuter är en väldigt lång tid om man inte hittar någonstans att fästa blicken. Efter att ha konstaterat att taket var vitt och att tandläkare använder en hel massa olika prylar så låg jag helt enkelt och stirrade rakt in i lampan tills det var klart och dags att skölja. Det kändes som att jag var med i nån av alla dom där filmerna där utomjordingar kidnappar människor för att utföra experiment.
Fantasin är det minsann inget fel på.

Bedövningen har däremot inte släppt än trots att det gått över tre timmar så jag sitter här med snekäft och flourlackade tänder och känner mig bitter på livet.
Prova till exempel att dricka trocadero med käftförlamning. Just det!

Men jag är så barnsligt glad över min nya tele att jag bara måste...

Hello Satio! Min nya vän och kamrat.


Nörd.

Jag spenderade timmar inatt med att stirra på skuggorna i taket. Känner alltid en enorm självömkan då jag inte kan sova och då jag får slut på detärsåsyndommig-tankar passar jag på att oroa mig för en massa skit.
Ibland glömmer jag till och med bort vad det är som oroar mig men jag vet att det är nåt eftersom det känns, och jag får tänka och grubbla i flera timmar innan jag kommer på vad det är.
Inte så normalt nej, men jag gissar att det ligger i generna. Att säga att min mamma är väldigt neurotisk är en underdrift.

Kom hem från jobbet och hackade grönsaker för brinnande livet. Då man ska bjuda hem föräldrar på middag är det fort in och fort ut som gäller. Känslan är ömsesidig och dom passade på att smita ut samtidigt som jag fick ett otippat telefonsamtal som förde mig typ 8 år tillbaka i tiden.

Lisa Ekdahl, sockersöt och bitter på samma gång, sjunger att Hon förtjänar hela himlen. Hon förtjänar hela himlen...

Katten är irriterande ljudlig. Mjau-jagmåstejamaförvarjetrappstegförnuskajagupptilllådanochbajsa. Mjau-jagharätittregångersåmycketsomennormalkattungemennuärjaghungrigigen. Mjau-jaghartråkigtlekmedmig. MjauMjauMjau. Tre gånger den senaste halvtimmen har jag observerat hur han hoppat upp på köksbänken och hämtat kvitton och viktiga lappar som han sedan burit iväg och gömt någonstans.

Troligtvis under mattan i hallen.

Men jag biter ihop tills tänderna krasar och ignorerar djuret.

Och på tal om tänder så fick jag en inbjudan att gå till tandläkaren (kallelse låter så tvångsmässigt). Karius och Baktus har förmodligen byggt ett palats i min munhåla vid det här laget och just därför får jag stickningar i magen bara av tanken på att måsta lägga mig i den förhatliga stolen och visa upp hela det snedställda garnityret.
Bäst att ringa och boka en ny tid. I mars kanske. Då har jag tid på mig att tandtråda och skölja med min nya vän listerine som får mig att gråta en skvätt vid varje sköljning.

Imorgon ska jag kliva upp 07.00 har jag bestämt. Wish me luck.