Jag har en såndär dag. Fingrarna vandrar planlöst över tangentbordet och ut kommer bara ett blaha som inte ens en blind hade velat läsa om det så vore hans enda villkor för att få synen tillbaka. Men efter typ 7 års skrivkramp så har jag blivit van. Även om det är förjävligt och förbannat irriterande att ha så jävla mycket att säga men ändå inte.
Ibland saknar jag alla gamla inlägg. Själsliga utvik helt utan integritet. Och det var så jävla skönt att bara få släppa ut allt det där meningslösa dravlet som ändå nånstans hade nån slags mening och skita fullkomligt i vem som skulle läsa. Det kunde ju liksom inte bli värre så det fanns ingen anledning att hålla igen. Underhållning på hög nivå mina vänner, ni som missade...ja ni missade nåt.


Den utlovade stormen är visst på ingång och efter att M informerat mig om att i Nordnorge tappar visst husen sina tak just i detta nu så kommer jag att ligga och stirra ängsligt mot den ihåliga takpappen i sovrummet och be en bön för att dödsorsaken åtminstone inte ska vara en tegelpanna genom skallbenet.
Fast imorgon bitti kommer jag med all säkerhet att tycka att det minsann vore mer humant att få en takpanna genom skallbenet än att måsta promenera till jobbet i snöstorm. That's how a fucked up mind works.

Ett annat exempel på att jag inte är riktigt på topp när det gäller tankeverksamhet är att jag igår glömde grisen ute då det var dags för sista kvällskisset. Jag brukar släppa ut henne och hon vet vad som gäller så hon kutar till sin kissochbajshörna bredvid garaget, uträttar dom behov hon vill uträtta och kutar sen tillbaka till dörren som jag brukar öppna lägligt då hon är ungefär 5 meter ifrån. Igår fick jag en akut närminnesförlust och den stackars jycken fick sitta och stirra på en stängd dörr typ en kvart.
M gav mig idag en vision om hur jag skulle vara som disträ förälder, visionen innefattade en unge i bilbarnstol kvarglömd på biltaket. Åhh hemska tanke, jag bör inte ens fundera på att föröka mig.