Jag spenderade timmar inatt med att stirra på skuggorna i taket. Känner alltid en enorm självömkan då jag inte kan sova och då jag får slut på detärsåsyndommig-tankar passar jag på att oroa mig för en massa skit.
Ibland glömmer jag till och med bort vad det är som oroar mig men jag vet att det är nåt eftersom det känns, och jag får tänka och grubbla i flera timmar innan jag kommer på vad det är.
Inte så normalt nej, men jag gissar att det ligger i generna. Att säga att min mamma är väldigt neurotisk är en underdrift.