Av någon anledning känner jag viss samhörighet med det där lammet.

Termometern visar -24,2 och jag känner spontan tacksamhet över att jag inte föddes som rådjur. Det är synd om uteliggardjuren dessa istidsnätter.
Mina djur är inneliggare, soffliggare närmare bestämt. Det märks alltså att jag uppfostrat dom väl. Efter jobbet idag klämde vi ihop oss alla tre under filten i soffan och somnade in. Det finns många olika sorters sömn, sova i bilen till exempel är ju en klassiker som funkar i alla lägen men eftersom det kan vara lite klurigt att hitta någon som vill spendera kvällen med att köra runt en sovande tjej så får soffan fungera som ett bra substitut. Och då det gäller soffsömn så är stadiet där man vänder sig om och tänker att "jag kan lyssna på teven" det absolut bästa.
Idag drog jag på mig mjukisbrallan och körde iväg mot gymmet. När jag närmade mig fick jag ett infall av akut lathet så jag körde förbi. Jag är sjuk, jag vet. Men efter några mentala bitchslaps så kom jag till sans och vände tillbaka. Det är ju det där med karaktären och jag hade samma problem då jag hade häst. Varje eftermiddag förbannade man sig själv för att man skulle ha den där jävla hästen men när man väl kom till stallet ville man aldrig gå hem.

Har försökt få till lite julstämning här men det blir ju inte så juligt då man inte är så förtjust i julsaker. Några stjärnor har iallafall fått ta plats innanför fönsterrutorna och EN ljusstake. Lite eld i öppna spisen, min man, lite glögg eller en irish och fairytale of new york är allt som fattas. Perfektion i all sin enkelhet.

Igår fick jag med mig en låda minnen hem från mamma och pappa så kvällen spenderades med att läsa brev från längesedan och gamla dagböcker. Och jag grät som ett barn.
Jag vet inte om det är en särskilt bra grej att spara på saker. Måste man verkligen minnas allt? Jag är inte så säker...bra saker är bra att minnas för då blir man glad men allt som bara är överjävligt, allt som inte gör annat än gröper ur hjärtat, bör man verkligen spara på sånt? Vad blir egentligen bättre av att man gräver runt i det förflutna?

Jag kan inte komma på en enda sak.

Jag har inte blivit bortförd alls faktiskt chockerande nog. Och jag har inte tagit nån bloggpaus eftersom hela konceptet med att ta bloggpaus är helt sjukt fånigt. Antingen har man nåt att säga eller så håller man käften. Att informera någon om att man tänker hålla käften känns överflödigt. Det lär märkas.
Dom senaste veckorna har jag iofs inte hållit käften det minsta, jag råkar vara riktigt dålig på det där med tystnad. Bla bla bla....24/7.
Pratar jag inte så sover jag.

Istället för att nörda vid datorn på kvällarna har jag till exempel läst alla sidor i DN, druckit 300 koppar kaffe, ätit fiskpinnar, krigat i modern warfare, stickat strumpor och powernappat mig igenom kvällarna. Så min tillvaro har varit givande och nördig på alla sätt och vis.

Igår deltog jag i ett yoga-pass för första gången i mitt liv och fick bekräftat att jag är ungefär lika smidig som en trebent älg med diskbråck. Det finns en del att jobba med här känner jag om jag inte vill vakna upp en decemberdag 2011 som 30-åring med hängbuk och sladdriga armar. Jag har fått för mig att det är det där sista året innan 30 som jag kommer att förfalla. Jag drömmer mardrömmar om det på nätterna, rynkorna växer, det bildas kratrar i låren och håret faller av. Vaknar varje morgon i chock. En begynnande 30-årskris alltså. Stackars stackars mig.