Panikstädning av huset stod på schemat och det är vad jag sysselsatt mig med ikväll. Imorgon någon gång mellan 08 och 12 kommer jag att få besök av en främling som ska införa parabolen i mitt hem. Det betyder att jag måste kliva upp någon gång runt 07 för att vara på den säkra sidan. Runt 07 en dag då jag inte börjar jobba förrän på eftermiddagen. En morgon som jag hade kunnat, och normalt brukar, tillbringa i dvala bakom mörkläggningsgardinen.
Panikstädning bör ej förväxlas med riktig städning. Man jagar helt enkelt in dammråttorna i det hörn där det är minst risk att dom upptäcks, viftar bort det synliga dammet från allt som råkar vara dammvänligt svart och kastar ner ett lass kläder i källartrappen.
Självklart tappade jag fokus på den där städningen i samma sekund som jag kikade in i garderoben. Jag var bara tvungen att börja sortera. Hänga klänningar efter färg, stapla alla linnen och t-shirts i perfekta små högar och para ihop alla strumpor som legat löst i lådan. Så av tre timmar kanske själva städandet hade kunnat utföras på en halvtimme. Sen att den där teknikern inte kommer att bry sig ett skit om hur det ser ut i garderoben eftersom han ska ge fan i min garderob men däremot kommer att få en allergichock då han dyker ner bakom tevebänken (där jag liksom bara "glömt" att dammsuga) är en petitess. Jag planerar att gömma mig någon annanstans i huset och vara jätteupptagen med något jätteviktigt (som t.ex lusläsa blocket, sortera mina spotifylistor och spela betapet).

God. Natt.

Jag kom hem från jobbet idag, satte mig på trappan med en kopp kaffe och iakttog M då han penslade färg på broräckena. Jag gjorde ett tappert försök med penseln jag med innan jag stapplade upp och däckade tvärs över sängen. Inte riktigt pigg nej. Ganska värdelös ja. Kan bero på att jag slumrat i tiominutersintervaller hela natten för att vakna emellanåt antingen av konstiga stressiga mardrömmar eller helt övertygad om att jag lyckats försova mig. 07.00 satt jag i soffan och stirrade. 09.00 ville jag sova. 09.45 var jag på jobbet och gjorde mitt bästa för att maskera påsarna under ögonen.

Halsen var åt helvete imorse. Nu är det bättre. Sömn är helt fantastiskt. Jag fick dessutom så pass mycket energi att jag rakade benen. Det var fan inte igår. She's a lady!

Det var ingen känsla av ”home sweet home” som infann sig i söndags då jag flygplanstrött klev in genom dörren. Då vi förra året anlände hem efter 17 dagar i thailand var jag avsevärt mer entusiastisk. Ytterligare ett bevis på att jag hellre spenderar en evighet i stressigt stadsmyller än lite drygt två veckor med konstanta svettningar, frissigt hår och solsveda.

Därmed inte sagt att jag tackar nej till en utlandssemester once in a while. Man behöver ju inte bosätta sig där.

Jag hann bara ta ett steg innanför dörren då oset från kattlådan fyllde och förlamade mina näsborrar. Men katten var glad iallafall och jag var glad att se katten. Jag hade däremot inte haft något emot att byta ut våra 112 + 69 kvm villa mot 29 kvadrat lägenhetskyffe i storstad. Inte alls.

Det är bara sån jag är.

Och vad gjorde vi då i hufvudstaden som var så fantastiskt? Andra brukar passa på att shoppa kläder. Jag köpte skivor. Såklart. Och njöt av livet med ett glas rosé i solen på någon uteservering i gamla stan. Vi promenerade på söder, besökte saluhallar, tog någon öl på hotellets takterass medan finlandsfärjorna sakta gled ut genom skärgården. Vi somnade tätt intill varandra på nätterna vaggade till sömns av stadens brus. Och jag tänkte hela tiden att här vill jag leva, här vill jag dö. Det är konstigt hur man kan känna sig så hemma på en plats som aldrig varit ens egen.

I min naiva lilla jordnöt till hjärna hade jag någon sorts vision om att jag skulle hinna figure out vad jag vill göra med resten av mitt liv. På nio dagar skulle jag lyckas med vad jag inte lyckats med under dom senaste tjugoåtta åren. Man behöver inte ha någon IQ alls för att fatta att det gick åt helvete. Om möjligt så är jag mer förvirrad nu än jag var innan. Och dubbelt så stressad. Minst.

Istället för att tänka framåt så ligger bitterheten angående det förflutna och svider som ett kroniskt skavsår. Istället för att sätta upp mål för framtiden så sitter jag mest och grubblar på var det gick fel. Och varför. Jag förkastade aldrig mina drömmar men jag försatte dom i vänteläge och det börjar bli dags att plocka fram dom innan det sista tåget lämnat stationen.

Är inne på fjärde kaffekoppen i ett försök att döva halsontet som smugit sig på under eftermiddagen. Inatt ska sovrumsfönstret vara stängt. Punkt slut.

Två dagar kvar på semestern.Jag kommer att sakna stockholm, här är det svårt att ha tråkigt. Jag föredrar faktiskt att åka hit framför att åka på nån fånig charter med övergödda tyskar. Kan bero på att jag inte är någon vidare soldyrkare. Stockholm är underbart!

Jag är ju som sagt ledig så just nu sitter jag i soffan med katten bredvid mig och funderar på livet. Eller kanske på livet i allmänhet och framtiden i synnerhet. Jag känner mig ärligt talat lite lätt pankslagen över det där som vi kallar tid. Den har en tendens att rinna iväg. Eller snarare forsa. Ett oförminskat flöde av saker som borde ha blivit utförda. Om jag bara ansträngt mig tillräckligt mycket hade jag kanske varit något stort innan 30. Men tiden har en tendens att vara både relativ och absolut på samma gång. Ibland infinner sig känslan av att jag fått betydligt mindre tid på mitt tidskonto än alla andra. Men tiden är samma för alla, det är bara skillnad på hur vi väljer att spendera den. Ungefär som med pengar. Hundra kronor är aldrig mer eller mindre än hundra kronor hur man än bär sig åt. Och man kan spendera hundra kronor på oändligt många olika sätt...

Jag blir helt utmattad bara av att tänka på det.