Ena dagen euroforiskt lycklig med storlagna framtidsplaner. Settle down, skapa en liten familj som kan leva lyckliga i alla sina dar. En stabil framtid där livet inte alls är en bergochdalbana och där alla vägarna i vägskälen i slutänden leder till happiness ever after. Nästa dag vaknar man och inser att livet aldrig kommer att bli som en saga, sagorna hör hemma bland sagorna och inte i verkliga livet.
Romantikern och cynikern slåss om sitt utrymme. Man kan ju alltid leva på hoppet å ena sidan, å andra sidan kanske det inte ens är lönt att hoppas.

Man kan fly vardagen, resa bort eller bara ta ledigt och lägga ner alla rutiner, men vardagen kommer ikapp. Ligger någonstans strax bakom och flåsar en i nacken.
Man känner sig konstant jagad. Är det inte det ena så är det det andra. Håll blicken stadigt framåt, titta för guds skull aldrig i backspegeln. Då var då, nu är nu och så länge man andas går man framåt. Tiden stannar inte förrän man dör. Och tills dess kommer man att fortsätta lägga upp storslagna planer. Och tills dess kommer man fortsätta bli besviken. Bäst att känna att man lever för när man är död känner man ingenting.