Alltså
(paus)
 jag brukar försöka hålla låg profil när det kommer till politik. Jag är helt enkelt för ointresserad av en massa dravel. Och sen mår jag lite spontant illa då folk avger löften som dom inte kan hålla, politiker eller ej.

MEN

Jag känner just nu att det obehagskryper lite i kroppen vid tanken på att alliansen ska stå som segrare imorgon.
Det känns inte tryggt.

För det är trots allt så att jag hellre lägger några kronor extra i skatt som går till att mina eventuellt framtida kids kommer att ha det schysst i skolan, eller till att ha någon slags trygghet om jag skulle gå och bli sjuk så jag blir oförmögen att kunna sköta ett jobb för en tid, eller till att jag har rätt till den a-kassa som jag faktiskt betalar för om jag skulle bli arbetslös.

Alliansen gillar inte svaga människor. Det lustiga i det hela är att det enda dom lyckats med då det gäller att städa upp bland dom arbetslösa och sjuka är att skapa ett ökat socialbidragsbehov. På vilket sätt detta skulle vara bättre för staten är en gåta. Det enda som händer då man rycker undan småpengarna från folket är att konsumtionen blir mindre och ännu fler företag tvingas gå i graven. Men det är ju klart, statistiken ser ju bra ut och det är väl det som räknas. Eller?

Om vi tänker oss ett scenario där jag skulle bli arbetslös. Jag skulle till en början få a-kassa, ingen direkt höjdarsumma med tanke på att jag inte ens jobbar heltid. Då har jag 75 dagar att få ersättning om jag skulle ha "turen" att jobba lite extra någonstans. Det spelar ingen roll om jag jobbar tre timmar en dag eller åtta, en arbetsdag är en arbetsdag punkt slut. När dom 75 dagarna är slut måste jag välja att inte jobba för att få rätt till min a-kassa alternativt fortsätta jobba extra och hoppas på att få jobba tillräckligt mycket varje månad så det räcker till räkningarna. Eftersom extrajobb är ett osäkert leverne föredrar man ju att veta exakt vad man får varje månad även om pengen är liten. Jag skulle alltså tvingas tacka nej till jobb såvida jag inte hux flux skulle bli erbjuden en fast tjänst. Jobba svart är också ett alternativ.

Been there, done that.

Annat var det då jag hade en period av arbetslöshet runt 2004, jag fick min a-kassa och hade jag jobbat extra fick jag ju självklart inte stämpla dom dagarna MEN det fanns inget tak på hur många dagar man fick jobba parallellt med jobbsökandet. Alltså blev man peppad att söka jobb (tvärtom mot hur det är idag) och man blev glad över minsta lilla timme som man fick jobba. Att vara arbetslös är inte samma sak som att ha semester vilket alliansen och dess anhängare verkar tro. Det är däremot en extrem psykisk påfrestning att hela tiden få avslag "tjänsten är tillsatt, tack och hej". Blir man INTE deprimerad är det ju bara att gratulera. Det måste vara skönt att inte ha nog med vett att förstå att man är en misslyckad talanglös idiot.

Låter det krångligt det här med a-kassan?
Det låter krångligt för att det ÄR krångligt.
Och hur dom tänkte då dom kom upp med dom nya a-kassereglerna är en gåta. Dom vill ha mindre arbetslösa och samtidigt vill dom inte att folk ska jobba. Det är här det nya förslaget om lärlingsjobb kommer in i bilden. Man kastar helt enkelt ut dom arbetslösa ur statistiken och serverar dom jobb till löner som ligger under rimlighetsgränsen. Jag har svårt att se hur en halverad ingångslön för ungdomar skulle bidra till välfärden. Det är ju inte direkt så att ingångslönen är fet som den är i nuläget. Men det är klart, tjänar man lite har man ju inte råd att skaffa egen lägenhet utan måste bo kvar hemma hos föräldrarna och då löser vi ju bostadsbristen också. Så smart...men ändå inte. 


I vår familj är vi en som drar vänster (jag) och en som drar höger (M). Vi lever i harmoni så länge vi inte diskuterar politik och det är där mitt totala ointresse i att debattera kommer till nytta. Men varje gång min andra hälft påstår att Moderaterna är ett arbetarparti gnisslar jag tänder. Moderaterna gillar att LÅTSAS att dom är ett arbetarparti för att försöka stjäla röster från sossarna men den bluffen är ganska lättsynad. Såvida inte den allmänna arbetarideologin förändrats brutalt den senaste tiden.

Hursomhelst har jag äntligen kommit fram till vilka jag ska rösta på efter många veckors velande mellan två partier. Imorgon ska jag besöka en vallokal och sen får det bära eller brista. Huvudsaken är att man drar sitt strå till stacken och jag ser fram emot valvakan, det kommer att bli spännande.

Jag trodde aldrig jag skulle använda orden "valvaka" och "spännande" i samma mening...intressant...