Hösten brukar vara en favoritårstid för mig men just nu känns det bara som att dagarna är oändligt grå och kvällarna deprimerande svarta. Självklart har ju bilen gått sönder också så nu är det cykeln som gäller. På sätt och vis är det bra eftersom jag annars exakt i detta nu hade befunnit mig framför godishyllan på konsum. Att cykla iväg dit i mörker och kyla är inte ens ett alternativ.
Igår drämde jag in armbågen i en dörr på jobbet. Smärtan var inte av denna värld, först blev jag svimfärdig och sen började jag kallsvettas över hela kroppen. Veklingen.
Konstigt nog så har jag inte bara fortfarande ont i armbågen utan även i resten av armen samt höger skulderblad. Mosade väl nån stackars nerv eller nåt. Tragiskt.

Idag var vi iväg och tittade på ett hus. Det väckte en del funderingar. Jag gillar vårt hus men det som vi skulle förändra och förbättra har liksom hamnat på väntelista och ersatts av en massa andra tråkiga saker. Jag känner mig hemma här men ändå inte. Svårt att förklara och svårt att sätta fingret på varför.
Det hade varit hur lätt som helst att göra det man vill om man bara hade haft obegränsat med pengar. Men ska man lägga ut en halv miljon lånade pengar på att renovera upp ett redan fungerande hus ska man nog vara ganska säker på att man tänker fortsätta bo där ett bra tag.
Det är det där med att binda upp sig...