Katten ligger här bredvid mig, numera nytatuerad och två kulor fattigare. Han verkar ta det hela med lugn, jag misstänker att han inte ens uppmärksammat att något är annorlunda. Katter är bra på det viset, totalt obrydda. Hunden däremot, det bortskämda men älskvärda kräket, henne ska det daltas med. Dygnet runt ska man tjäna henne. Hon ska såklart ha täcke på sig då hon sover och förmodligen helst en egen kudde, men där går gränsen. Har hon sparkat av sig täcket förvandlas hon till oroskråka och vankar av och an nedanför sängen. Då är det bara att lyfta på täcket så hon kan krypa in. Dom kallas mördarhundar....folk skulle bara veta.

Är det förresten normalt att bli höstdeprimerad på våren?
Skulle inte tro det, men jag är ingen hjärnskrynklare. Dom brukar vara bra på att gräva efter den där meningen som dom hävdar existerar i allt man gör.
Mörkret kom i samband med det första ljuset vilket är en total motsägelse i sig själv. Mörkt och ljust, yin och yang. Det ena skulle inte existera utan det andra eftersom livet består av motsatser.
Men vart fan tog ljuset vägen?
Det är mycket nu.