Igår fick jag en plötslig ingivelse att jag skulle baka. Paj eller muffins är ju lite sådär lagom enkelt så jag gick ner till frysboxen i källaren för att inspektera bärförrådet. På vägen ner ser jag något som rör sig på väggen till vänster om mig. En stor långbent spindel var ute på promenad och jag skyndade mig förbi den med hjärtat i halsgropen. Men som alltid då man är medveten om att det finns EN spindel i rummet så blir man uppmärksam (eller jag iallafall eftersom spindlar är något av det vidrigaste jag vet). Jag sneglade ner på golvet och ser en till...och en till...tittar upp på väggen och ser ytterligare en. Sen tog det mig ungefär två sekunder att ta mig uppför trappen med gråten i halsen. Jag har alltså källaren full med spindlar, tur M kommer hem snart. Jag ska utrusta honom med en giftburk sen ska han få gå ner och sanera. Fram tills dess sätter jag inte min fot där nere.

Pappa suckade uppgivet då jag förklarade att han borde komma och stänga det där fönstret som stått öppet där nere eftersom jag inte kan förmå mig att ens öppna källardörren. Men han kom sent igår kväll och passade även på att döda ett av krypen som var påväg uppför trappen. Dom andra hade såklart gömt sig i mörkret och nu passar dom väl på att föröka sig. Usch, håret reser sig på armarna bara jag tänker på det.
Vi har bott i det här huset i över ett år och på den tiden har jag bara sett EN såndär långbent spindel, den fick dö och efter det har allt varit frid och fröjd. Och jag har sökt, tro mig. Men vi har å andra sidan aldrig haft några fönster öppna heller och bjudit in dom.


Och jag vet, spindelfobi är så sjukt fånigt. Men jag kan liksom inte behärska mig, det är den där reptilhjärnan som styr. M kallar duvor för råttor med vingar och skulle inte ta i en med tång. Själv skulle jag föredra att gosa ner mig i en säng med tusen duvor framför att sova i ett rum där jag vet att det finns EN spindel. Jag misstänker att jag borde söka hjälp...