Har inte spenderat speciellt mycket tid framför datorn på ett tag. Mobilt bredband är ett stressmoment i mitt liv, pallar inte att det går så saaaakta. Då jag va liten FANNS det inte ens internet och nu får man stressymptom om bredbandet är för långsamt. Rätt sjukt egentligen.

Bredbandet är inte det enda som går för långsamt i mitt liv, digitalboxen är också ett stressmoment. Man trycker för att byta kanal och det tar 5 sekunder innan den nya kanalen visas (japp, jag har räknat). Fem sekunder kan gå otroligt fort men också outhärdligt långsamt beroende på vad det gäller. Och åter igen, digitalboxen FANNS inte ens då jag var liten. Jag hade 1:an, 2:an och senare även 4:an (WOW!!! Äntligen en kanal som visade REKLAM!!!) och inte hade jag nån fjärrkontroll till den där gamla skruttiga miniteven heller. Man knatade glatt iväg tvärs över rummet för att byta kanal. Nemas problemas.

Häromveckan läste jag i någon husägartidning att det kommit en kran som spolar ut kokande vatten. Bara att lägga pastan i grytan och spola vatten direkt ur kranen alltså. Såna saker får mig att nyfiket undra hur saker och ting kommer att se ut då nästa generation växer upp. Det kommer redan färdig is  och bubbelvatten direkt ur kylskåpsdörren (inte hemma hos oss dock). Kranarna kommer i framtiden att spola ut kokande vatten. Rätt som det är kommer det väl nån fiffig uppfinning som gör att soporna källsorterar och transporterar iväg sig själva och toaletten tillverkar eget toapapper.

Bidrar då alla dessa fiffiga finesser till att man får mera tid över till annat? Nej självklart inte. I takt med att samhället effektiviseras så höjs också kraven och framförallt stressen. Bara det faktum att man alltid förväntas vara tillgänglig irriterar mig så sjukt mycket samtidigt som jag inte kan hjälpa att bli frustrerad då folk inte svarar då man ringer.

Är det något som kommer få befolkningen att kollapsa år 2012 så lär det inte vara några naturkatastrofer. Stress kommer att bli människans öde.
Då jag var yngre tålde jag hur mycket stress som helst men jag har märkt nu på slutet att det behövs väldigt små saker för att jag ska känna mig helt uppgiven. Jag går ju inte runt och känner mig uppgiven dagarna i ända men vissa dagar känns allt verkligen hopplöst. Och har man väl börjat älta så fortsätter man i all oändlighet, då kommer liksom allt på en gång bara för att man söker efter felen. Det ryms många grubblerier i mitt huvud.

Men jag har det bra och saker har en förmåga att lösa sig på ett eller annat sätt.