Har tillbringat x antal timmar på körskolan och känner mig lite sliten. Jag kände mig faktiskt sliten redan då jag vaknade. Min nattsömn är inte vad den en gång var men som vanligt så brukar mat och sovklockan ställas tillbaka då M kommer hem och återinför rutinerna i mitt liv. Patetiskt att man inte kan sköta om sig själv då man är 27 år gammal. Det får väl bli ett nyårslöfte.

Mr Katt har övergivit dammråttorna under soffan och istället varit min följeslagare från det att jag klev upp imorse. När jag kokade kaffe satt han på golvet nedanför. När jag slog in julklappar hängde han i snörena. När jag stod i duschen satt han och väntade bakom duschdraperiet. När jag läste tidningen låg han tvärs över den. När jag försökte skriva ett mail sprang han fram och tillbaka över tangentbordet.

Är det inte meningen att kattungar ska sova mycket? Eller har jag missuppfattat allt?

Somnade av ren utmattning framför teven och vaknade fortfarande lika utmattad efter inte ens en timme.
Nacken gör ont. Axlarna gör ont. Lederna gör ont. Det var då långdragna förkylningssymptom måste jag säga.
Och just nu gör det ont i hjärtat också eftersom något inte är som det ska med grisen. Förhoppningsvis är hon "bara" skendräktig.
Drygt hur som helst.

Det finns mycket som är drygt här i världen...

...och vissa gånger då man vaknar är man tacksammare än andra. Jag drömde inatt att M's PAPPA(!) antastade mig ute i skogen. Vad vi gjorde ute i skogen och varför vi befann oss där ensamma kommer att förbli en gåta. Det var iallafall sommar och mitt i natten. I drömmar kan verkligen allt hända.
Hursomhelst så slutade det hela med att jag "råkade" döda honom (jag besitter ofta någon slags superhjälte-skill i mina drömmar). Drömmen var dessvärre inte slut där utan världen fortsatte vara bisarr efter också. Till exempel bodde jag i ett hus med en massa tamråttor, jag hade en grön puffig soffa gjord av sammet och mitt vardagsrum var praktiskt taget inklätt med kuddar i glada färger.

Såhär i efterhand är det ju onekligen en smula komiskt (men bara en smula) just då jag vaknade däremot kände jag bara enorma äckelkänslor. Uuuääääähh

Jag känner mig skändad!

Har inte spenderat speciellt mycket tid framför datorn på ett tag. Mobilt bredband är ett stressmoment i mitt liv, pallar inte att det går så saaaakta. Då jag va liten FANNS det inte ens internet och nu får man stressymptom om bredbandet är för långsamt. Rätt sjukt egentligen.

Bredbandet är inte det enda som går för långsamt i mitt liv, digitalboxen är också ett stressmoment. Man trycker för att byta kanal och det tar 5 sekunder innan den nya kanalen visas (japp, jag har räknat). Fem sekunder kan gå otroligt fort men också outhärdligt långsamt beroende på vad det gäller. Och åter igen, digitalboxen FANNS inte ens då jag var liten. Jag hade 1:an, 2:an och senare även 4:an (WOW!!! Äntligen en kanal som visade REKLAM!!!) och inte hade jag nån fjärrkontroll till den där gamla skruttiga miniteven heller. Man knatade glatt iväg tvärs över rummet för att byta kanal. Nemas problemas.

Häromveckan läste jag i någon husägartidning att det kommit en kran som spolar ut kokande vatten. Bara att lägga pastan i grytan och spola vatten direkt ur kranen alltså. Såna saker får mig att nyfiket undra hur saker och ting kommer att se ut då nästa generation växer upp. Det kommer redan färdig is  och bubbelvatten direkt ur kylskåpsdörren (inte hemma hos oss dock). Kranarna kommer i framtiden att spola ut kokande vatten. Rätt som det är kommer det väl nån fiffig uppfinning som gör att soporna källsorterar och transporterar iväg sig själva och toaletten tillverkar eget toapapper.

Bidrar då alla dessa fiffiga finesser till att man får mera tid över till annat? Nej självklart inte. I takt med att samhället effektiviseras så höjs också kraven och framförallt stressen. Bara det faktum att man alltid förväntas vara tillgänglig irriterar mig så sjukt mycket samtidigt som jag inte kan hjälpa att bli frustrerad då folk inte svarar då man ringer.

Är det något som kommer få befolkningen att kollapsa år 2012 så lär det inte vara några naturkatastrofer. Stress kommer att bli människans öde.
Då jag var yngre tålde jag hur mycket stress som helst men jag har märkt nu på slutet att det behövs väldigt små saker för att jag ska känna mig helt uppgiven. Jag går ju inte runt och känner mig uppgiven dagarna i ända men vissa dagar känns allt verkligen hopplöst. Och har man väl börjat älta så fortsätter man i all oändlighet, då kommer liksom allt på en gång bara för att man söker efter felen. Det ryms många grubblerier i mitt huvud.

Men jag har det bra och saker har en förmåga att lösa sig på ett eller annat sätt.

Sitter i soffan och känner mig ungefär lika het som en säck potatis. Det känns även som att hjärnan är på väg ut genom skallbenet. Fryser gör jag också fastän det inte är speciellt kallt här. Hoppas jag blir sjuk så jag får ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Fast råkar jag bli sjuk så kommer jag att ångra att jag sa det där, det är liksom lättare att vara sjuk i tanken :) .
 Lika bra att gå och lägga sig. Vem vet, man kanske är som ny imorgon.

Hann med att gå en snabbis på stan idag innan teorin. Kollade lite på julklappar och har väl fått några idéer men mest känner jag mig stressad. Indiska hade fina julgrejer, tänk om man vore rik. Vad fint det hade varit och inte minst, vad fint jag hade haft det hemma. Här händer det liksom ingenting. Det handlar mycket om prioriteringar också. Vi råkar ju ha samma sjukdom jag och M, den där "leva för dagen"-åkomman som gör att pengarna liksom aldrig verkar hamna på rätt ställe. MEN jag har inga barn (förutom grisen men det är ju meningen att hon ska va en hund) och inga andra skyldigheter än att se till så att det finns pengar till räkningar och då är det lätt att vara ego. Brinn pengar brinn. Huvudsaken man har kul som jag brukar säga.

Nä nu ska jag släpa mig till sängen. Som sagt, man kanske är som ny imorgon.
Kanske.

Idag känner jag mig oinspirerad och trött i kroppen. Det beror sannolikt på höstmörkret och kanske för att jag inte tagit mig för att röja upp här hemma än. Jag har slarvat med pluggandet också men ju mer jag tänker på allt jag BORDE göra desto mer stressad blir jag över allt jag inte gjort. Om man har lätt för att bli deprimerad på hösten ska man försöka hålla sig borta från stressfaktorer. Det är inte alltid så lätt. Det är faktiskt jättesvårt. Jag vill så mycket men tiden räcker liksom inte till.

"Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du"

Och inte har jag köpt nån biljett till Lasse W heller. November kom fortare än jag planerade.

Och jag saknar. Jag saknar så det är sjukligt.

Jag hade tänkt att kanske utöka hushållet med en katt men då man verkligen vill ha en kattunge så finns det ingen. Hur kan det komma sig? Det är nog helt enkelt inte meningen att jag ska ha nån katt.

Idag har jag suttit och sett teve med en stickning i knät, där har vi kanske också en anledning till att jag inte borde skaffa katt. Man behöver ju inte göra sig äldre än man är...

Jag brukar ibland se unga mödrar på eftermiddagarna. Idag var det en 15-årig gravid tjej som beskrev familjens morgonrutiner. Jag kände mig som Agda 75 där jag satt och förfärades. Först brukade familjen (mamma och 3 döttrar) samlas i soffan och ta sig en morgoncigarett sen brukade dom äta frukost fortfarande sittandes i soffan och efter det rökte dom ännu mera.  
Vad är det för morsa som sitter i vardagsrumssoffan och kappröker med sina 15-åriga döttrar???
Sorgligt...